Just ikväll är jag arg på mina föräldrar. Fly förbannad, rent ut sagt. Besviken och ledsen. Verkligheten kommer ikapp. Och just ikväll minns jag mer än vad jag kanske borde minnas. Jag hatar det dem gjorde. Jag hatar att jag var den som blev utsatt mest. Jag hatar att människor ens har samvete att göra sådana saker som dem gjorde. Hatar att allt dumt i världens ens existerar. Ikväll kan jag inte ens blunda utan att minnas. Jag hatar att jag hela tiden måste vara stark. Jag orkar inte vara stark. Inte längre. 

 

Kära vänner, jag vill so badly ställa er några frågor. Känner ni er någon gång som ett andrahandsval? Känner ni er någon gång ensamma? Känner ni någon gång som att ni inte räcker till? Känner ni någon gång på det sättet? Ni är inte ensamma. 

det skaver lite i mitt hjärta när jag ser hur du mår och jag inget kan göra. det gör ont när jag ser att människor faktiskt kan låtsas som ingenting. som om ingenting händer. jag undrar om dem är blinda. om jag är den enda som faktiskt ser. jag står kvar på samma plats som jag stod på när du på något sätt lämnade oss. du lämnade oss men inte medvetet. du visste inte. 

 

några av oss har förändrats sedan du försvann. jag vill inte förändras. jag vill vara samma person som blev kvar här för snart ett halv år sedan. jag vill att du ska komma tillbaka och se att jag fortfarande är mig själv. att jag kanske blivit lite starkare, lite modigare. men ändå, så är jag densamma.

 

flera gånger har jag spelat upp olika scenarion i huvudet, hur det kommer se ut när vi träffas, hur allt kommer vara. egentligen bryr jag mig inte hur det kommer se ut. jag vill bara ha en sådan kram som du alltid ger och se dig le, le på det sättet som du alltid ler på, när dina läppar ler men dina ögon är ledsna.

 

saknar dig så himla, himla, himla, himla, mycket. och jag vill säga att jag älskar dig till månen och tillbaka bara för att det låter poetiskt men den beskrivningen kan inte beskriva hur mycket jag faktiskt älskar dig. saknar dina färgglada leggings som du alltid hade när vi dansade och ditt pippi-hår. hjärta.

 

 

Idag lyssnar jag på alldeles för hög musik. Den sortens musik som min mamma skulle säga är alldeles för skrikig.

Idag sparkar jag runt stenarna på vägen med mina nya Dr.Martens skor. Jag bryr mig inte. För när huden sakta tappar sin färg, och dina ögon blivit matta. Vad spelar det då för roll? 

Vi har tittat på samma måne, tänkt samma tanke, känt samma sak. Kommer jag leva ensam? Det finns 7 biljoner människor i världen. Här finns jag. Kanske på andra sidan jordklotet, kanske i samhället bredvid. Just du och jag är lika. Perfekta. För varandra. Själsfränder. Soulmates. Spelar det någon roll då? När ögonen blivit klara och huden fått tillbaka sin rodnad. Spelar det någon roll?

 

det är något med hösten och vintern. jag gillar hösten och vintern. man kan dricka te utan att man blir utom ordentligt varm. man kan bädda ner sig i sängen med en bra bok utan att få dåligt samvete för att man måste gå ut. det är någonting med kvällarna, när himlen är precis sådär ljusrosa som den bara är på vintern. eller när man blir glad upp till öronen för att snön faller ner. sedan gillar jag löven på hösten. de är sådär fint färgglada. och så går man där i sin lilla ensamhet och kollar ner i marken när man ser alla löv och man kan inte låta bli att vara lite barnslig och slå runt alla löv så att de hamnar över hela gatan. jag gillar hösten och vintern. det gör jag verkligen. 

 

sedan tycker jag om alla mysiga koftor och tröjor och att man kan gå i dr.martens hela dagarna. fast det gör jag på sommaren med. men då svettas man ihjäl. men det spelar inte så stor roll. 

 

imorgon ska jag göra en lista på vad jag ska göra innan 2012 är slut. jag vet inte varför, men det känns alltid lite spännande att göra listor. man vet aldrig riktigt vilka påhitt och ideér man kan komma i underfund med. 

godnatt kramar på er.

 

det har varit tyst här ett tag. jag vet själv inte om man ska tolka tystnad som något bra eller som något dåligt. jag vet inte mycket numera. jag är på något sätt inställd på ett program, vakna, äta, skola, dansa, plugga, sova, vakna mitt i natten, tänka, somna om, vakna. som om jag vore en robot. vad har jag för uppgift i livet? vad är meningen med livet? jag antar att det är frågor som alla ställer då och då. 

 

imorgon far jag iväg till grannlandet. jag har med mig massa fina böcker, min favoritkopp som jag fick av min lillebror i födelsedagspresent och min finaste stickade tröja. tanken på att jag sedan kommer att återigen behöva bege mig till verkligheten gör mig illamående.

 

detta blir nog det sista ni hör från mig på några dagar. ha det så fint. 

 

just idag saknar jag dig extra mycket, mer än vanligt. allting känns så himla tomt utan dig. jag har levt 1 443 dagar utan dig nu. att veta att jag ska leva dubbelt så många dagar till utan dig är en känsla som inte går att beskriva. att jag förmodligen aldrig mer kommer att känna samma värme och kärlek som du utstrålade. att aldrig mer få krama om dig.