jagskablifri.blogg.se

Just ikväll är jag arg på mina föräldrar. Fly förbannad, rent ut sagt. Besviken och ledsen. Verkligheten kommer ikapp. Och just ikväll minns jag mer än vad jag kanske borde minnas. Jag hatar det dem gjorde. Jag hatar att jag var den som blev utsatt mest. Jag hatar att människor ens har samvete att göra sådana saker som dem gjorde. Hatar att allt dumt i världens ens existerar. Ikväll kan jag inte ens blunda utan att minnas. Jag hatar att jag hela tiden måste vara stark. Jag orkar inte vara stark. Inte längre. 

 

"Till höger om mig står det högar med disk. Mat från igår, som dragit till sig flugor, ask-koppen, ölburkar. Till vänster, bänken med oöppnade kuvert. Räkningar. Skulder. Tobak och cigaretter. Skåpet ovanför den bänken, var jag på något sätt rädd för. Jag visste vad jag skulle hitta där. Det som fanns i det skåpet förändrade mitt liv för snart 10 år sedan." /skrivet av mig om min barndom den 6 oktober 2011

jag var en en tjej med blonda lockar och klarblå ögon, med fräknar på näsan som knappt syntes om vintern. en helt vanlig tjej skulle man kunna tro. men jag blev vuxen för fort. som 5-åring fick jag börja agera mamma åt min 4 år yngre lillebror. även fast jag hörde skriken om nätterna och tystnaden om dagarna så försökte jag vara stark. även fast jag inte alltid hade mat i magen eller rena kläder för dagen så kämpade jag. ibland undrar jag om folket i min närhet var blinda. blinda som inte såg vad som hände med mig. fast sanningen är den att jag inte ens själv, 10 år senare, vet det.