jagskablifri.blogg.se

Om att blåslagna knän bara viker.

Att den finaste röda rosen sakta men säkert vissnar bort.

När värmen från din hand i min hand försvinner på bara några sekunder.

Precis som att ditt leende inte längre syns när du vänder dig mot mig. 

Eller om att hjärtat är rött och pumpande men ändå är tomt, svart och brustet. 

När man målar ögonen svarta och fina men ändå inte se det som är vackert.

Om att inte orka sträcka ut handen efter dig om och om igen. 

Så himla många fel kan helst plötsligt bli så himla perfekta när man är kär. Mina händer vill hela tiden dras igenom ditt hår. Känna din värme när jag håller handen på din rygg. Som en stöt. Jag vet inte om du känner det. När våra blickar möts, och vi kollar inte på varandra i en fjärdedels sekund utan blicken fastnar och i ett litet tag känns det som att du ser igenom mig. När vi sedan kollat på varandra lite för länge ler du och kollar bort. 

 

Jag kan inte låta bli att märka allt du gör. Att du pratade med henne. Att du skrattade med henne. Att du satte dig där istället för bredvid mig där det stog en tom stol. Jag vill bara ha dig för mig själv.

 

Ungefär vid den här tiden förra året, var du kär i mig. Men jag var inte kär i dig. Nu är jag kär i dig, men du är inte kär i mig. Jag vill bara att du ska veta att jag tycker om dig. Så himla mycket. För mycket. Så mycket så att jag blir röd om kinderna när jag har sagt någonting jag inte borde ha sagt för att alla börjar undra. Så mycket att jag får lite ont i hjärtat när jag inte får vara i närheten av dig.

 

Vill bara krama om dig i det kalla men vackra december vädret. Diskutera om att du bara är några få centimeter längre än mig. Prata om senaste singeln som släpptes av något band. Jag vet att jag kommer säga att jag tycker du har fina ögon. För det har du.

 

Även fast det kanske blir vi, någon dag, vet jag inte om jag vågar ändra min relationsstatus. För att någon dag, när vädret är sådär regnigt och grått kommer den svindlande känslan förvandlas till yrsel och fjärilarna i magen försvinna. Hjärtat kommer inte vara rött och pumpande, utan det kommer vara ett stort svart hål där i stället. 

 

Jag vill bara somna i din famn. 

 

 

Idag lyssnar jag på alldeles för hög musik. Den sortens musik som min mamma skulle säga är alldeles för skrikig.

Idag sparkar jag runt stenarna på vägen med mina nya Dr.Martens skor. Jag bryr mig inte. För när huden sakta tappar sin färg, och dina ögon blivit matta. Vad spelar det då för roll? 

Vi har tittat på samma måne, tänkt samma tanke, känt samma sak. Kommer jag leva ensam? Det finns 7 biljoner människor i världen. Här finns jag. Kanske på andra sidan jordklotet, kanske i samhället bredvid. Just du och jag är lika. Perfekta. För varandra. Själsfränder. Soulmates. Spelar det någon roll då? När ögonen blivit klara och huden fått tillbaka sin rodnad. Spelar det någon roll?