Jag såg honom sakta men säkert tynna bort.

Precis på det sätt som solens röda starka färg sakta blir ljusrosa.

Eller som att ärret på handleden går från rött och irriterat till ett svagt vit streck.

Jag såg en av de människor som lämnat mest fotspår i mitt liv försvinna.

Men jag såg också hans ansikte ändras, han kände ingen smärta längre.

Han var fri, fri som en fågel. En sådan fin duva som man bara ser de allra vackraste dagarna. 

Han har det bra nu. Mitt hjärta gör ont och jag vill bara gråta, men jag vet, att han har det bra nu.