Jag antar att jag följer strömmen och gör en liten kort beskrivning av året. 

 

Januari: Den månaden var nog en av dem värsta men och en av dem bästa. Jag fick veta att en av mina närmaste vänner gått in i en djup depression. Fanns en viss kille som kanske var lite väldigt kär i mig, men det var inte ömsesidigt. Dock är det tvärtom nu. Fast jag vet inte om det är ömsesidigt, men att han tyckt om mig en gång ger mig ändå lite hopp om att han ska göra det igen.

 

Februari - Mars: Dessa månader är väldigt oklara. Vet att jag tog många promenader i min ensamhet. Fick fina minnen med min lillasyster. 

 

April: Vi åkte till Norge med "familjen" och åkte skidor. Bra vecka. 

 

Maj: Gjorde dans-audition. Det gick bra. 

 

Juni: Fick sommarlov. Många turer till Liseberg med vännerna. Vi började dansträningarna till Partille Cup. 

 

Juli: I början av Juli höll Partille Cup invigningen hus. Det var roligt. Nästan direkt inpå började dansträningarna för Gothia Cup och även det hölls hus en vecka efter, det var mäktigt. Under Gothia veckan åkte jag in med fina vänner och kollade runt lite på killar. Låtsades vara intresserad av fotboll. Sista dagen träffade jag två pojkar från Libanon som var väldigt trevliga och dem respekterade oss. Två människor som jag pratar med än idag.

 

Augusti: Skolan började. Åkte till Varberg med min morbror och träffade en av hans barndoms-vänner som jag sett mycket av under mina tidiga år. Besökte mormors grav med mamma, det var jobbigt. Tappade mina bästa vänner. Jag fanns inte längre.

 

September: Jag antar att det var här som morfar blev riktigt sjuk. Bokade språkresa. Den stora förändringen började ske. Ville inte vara fin och perfekt längre. Bytte ut min musik från Justin Bieber till punk. Tänkte mycket.

 

Oktober - November: Drack mycket te.Kollade mycket på serier. Fyllde år. Läste böcker. Hade misslyckade umgänge med mina föräldrar, de förde tillbaka mig till barndomen. Var ledsen. Kände mig utanför. Tänkte mycket på mormor, 22 november. 

 

Och nu, december: Jobbig månad. Föll in i någon slags kärlekstvist. Hade dansuppvisningar. Tillbringade mycket tid på Tumblr. Sjöng mycket. Gav mig på att lära mig spela keyboard lite bättre. Ogillade allt och alla. Hade många spontana söndagar (som vi kallar det) med min bästa vän, likaså i november. Serier. Ville ha större förändringar. Klippte av mig håret, låtsades vara för glad. Slutade skolan, blev besviken på mig själv för mina betyg. Ännu fler misslyckade umgängen, mycket tankar. Morfar åkte in på Sahlgrenska.

 

2012 är i allmänhet väldigt oklart för mig. Så mycket jag gjort, så lite jag kommer ihåg. Och det jag kommer ihåg kan jag inte sätta tid eller månad på eller så är det bara för oviktigt för att skriva ner. 

 

Vill ha imorgon, vill ha nyår. Vill ha 2013, en ny början. 

 

 

Dan före dan före dopparedan är det idag. I alla fall i 2 och en halv timme till. Imorgon är det dan före dopparedan, då ska jag gå hand i hand med min allra bästa vän längst Göteborgs gator och se lyktor och ljus fylla upp staden med värme. Jag ska för en gång skull känna mig fri, älskad och förstådd. Jag ska tillåta mig själv att se allt det fina. Jag ska låta mig vara lycklig. 

 

Det är något med människor som bara bryr sig när det har hänt något. Jo, jag tycker väl att det är bra att dem bryr sig och jag tycker också att man kanske ska bry sig lite extra mycket när det har hänt nåt. Men när man i vanliga fall nästan är som luft och sedan när det har hänt något så är man tydligen så himla viktig. Jag förstår mig inte på sådana människor. Det finns många sådana människor i min närhet. 

 

Idag skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. För idag har jag suttit på en buss och lyssnat på You Me at Six, Nirvana, Mayday Parade, Escape the Fate och Megadeth lite för länge. Jag har kollat på månen, och tänkt. Tänkt på så mycket saker. Så mycket som jag vill skriva, men det får vänta. I alla fall till imorgon. Smultronkyssar.

 

Förresten här har ni min Tumblr - http://trapped-and-insecure.tumblr.com/, ifall ni skulle vilja veta lite mer vad som pågår i mitt huvud när jag inte bloggar. 

 

Jag är arg. Så arg. Och frusen. Jag känner mig frusen, inombords. Så besviken. Otillräcklig. Jag räcker aldrig till. Hatar in princip alla människor på denna jord. Hoppas alla dör imorgon. Inklusive mig själv. Detta suger. Jag har egentligen ingen anledning till att bete mig såhär. Men allt är jobbigt, alla människor är jobbiga. Behöver förändring. Byta ut alla vänner som inte är något att ha. Nya kläder, ny musik. Nytt allt. Byta ut min hjärna, mitt hjärta, min kropp. Precis allt. Godnatt.

 

Jag tycker om varenda liten del av honom. Så himla fin. Älskar när man möter hans blick och han ler, älskar när han ler, älskar hans leende. Vi är olika, men ändå så himla lika. Och jag känner mig på något sätt trygg med honom. När man är kär så är det mesta fint, men man lägger märke till så himla irriterande saker och gör dem himla stora. Jag tror jag är lite avundsjuk för att jag på något sätt känner att han tillhör mig. Han är min, men ändå inte.

 

Vill säga så mycket, vill formulera mig så att det låter fint, vill skriva, vill tänka klart. Men jag kan inte. Jag har nästan fått slut på ord och allt det där dem senaste veckorna. Finns så mycket jag vill säga. 

 

det är frågan. vart försvann du egentligen. jag är ju kär i dig. du sitter bredvid mig vareviga dag, kollar på mig och ler till mig. men du är aldrig närvarande. vad är felet. jag antar att svaret är ganska självklart. det är jag som är felet. jag vet inte om du gillar henne eller inte. men om du gör det kan jag inte förstå, jag kommer inte förstå. det ska ju vara vi.

 

 

 

 

 

det har varit tomt. men jag mår bra. eller okej i alla fall. antingen är jag så stressad med allt eller så mår jag bra. på riktigt. det är anledningen. och jag har så gärna velat skriva till er, men jag har inte haft tid & rum för det på ett tag. imorgon. nu ska jag sova. smultronkyssar.

Så himla många fel kan helst plötsligt bli så himla perfekta när man är kär. Mina händer vill hela tiden dras igenom ditt hår. Känna din värme när jag håller handen på din rygg. Som en stöt. Jag vet inte om du känner det. När våra blickar möts, och vi kollar inte på varandra i en fjärdedels sekund utan blicken fastnar och i ett litet tag känns det som att du ser igenom mig. När vi sedan kollat på varandra lite för länge ler du och kollar bort. 

 

Jag kan inte låta bli att märka allt du gör. Att du pratade med henne. Att du skrattade med henne. Att du satte dig där istället för bredvid mig där det stog en tom stol. Jag vill bara ha dig för mig själv.

 

Ungefär vid den här tiden förra året, var du kär i mig. Men jag var inte kär i dig. Nu är jag kär i dig, men du är inte kär i mig. Jag vill bara att du ska veta att jag tycker om dig. Så himla mycket. För mycket. Så mycket så att jag blir röd om kinderna när jag har sagt någonting jag inte borde ha sagt för att alla börjar undra. Så mycket att jag får lite ont i hjärtat när jag inte får vara i närheten av dig.

 

Vill bara krama om dig i det kalla men vackra december vädret. Diskutera om att du bara är några få centimeter längre än mig. Prata om senaste singeln som släpptes av något band. Jag vet att jag kommer säga att jag tycker du har fina ögon. För det har du.

 

Även fast det kanske blir vi, någon dag, vet jag inte om jag vågar ändra min relationsstatus. För att någon dag, när vädret är sådär regnigt och grått kommer den svindlande känslan förvandlas till yrsel och fjärilarna i magen försvinna. Hjärtat kommer inte vara rött och pumpande, utan det kommer vara ett stort svart hål där i stället. 

 

Jag vill bara somna i din famn. 

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag är tom. Men ändå känner jag att jag måste skriva. Någonting. 

 

Nu har det gått 30 minuter sedan jag skrev de 20 orden ovanför. Jag kan bara tänka, men jag kan inte sätta ord på det jag tänker. Hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än vill få det skrivet så går det inte. Jag vill kunna sova inatt. Utan att vakna med ångest.

 

Vill bara stänga av och inte behöva låtsas vara glad. Eller vara med människor som faktiskt gör mig glad, så jag slipper känna att jag vill stänga av hela tiden. Det svåra är att det ungefär bara finns 4 människor i världen som jag känner mig trygg med och som jag kan känna mig glad med utan att själv försöka. Så fort jag blir ensam, vill jag bara isolera mig. Isolera mig från allt och alla. 

 

Nu ska jag sova. Med kramp i magen, och med längtan efter en pojk.