bara för att man är annorlunda, så betyder det inte att man inte tar åt sig av elaka kommentarer. bara för att jag har haft en svårare barndom än andra och klarar mig mycket på egen hand och är psysiskt stark, betyder det inte att jag inte känner, att jag inte behöver en kram då och då för jag "klarar mig så bra ändå" eller att jag tycker om att gå genom korridorerna ensam, att jag gillar att alltid känna mig som det förbannade andrahandsvalet. 

 

jag tar åt mig och känner allt. precis som alla andra. jag kan ofta göra små saker till stora, och dem stora sakerna till små, varför vet jag inte. det bara är så. 

 

folk bryr sig bara när det har hänt nåt, dem låtsas finnas för en, sedan är man lika osynlig som man var innan. varför är det så? är det för att man inte är tillräckligt värdefull och viktig för personen eller blir det så omedvetet?

 

jag är trött på att alltid vara ledsen. jag är ingen ledsen människa. jag brukar vara glad, skratta och le. och jag brukar kunna säga att jag mår bra och faktiskt mena det. men nu vet jag inte vad jag ska säga. jag mår okej? eller ska jag bara säga som det är? jag mår fruktansvärt dåligt och vill bara gå lägga mig i min säng och stanna där, under täcket, tills allt har blivit bra igen. men jag måste möta det jag inte mår bra av. för jag mår inte bra av att inte må bra. ibland så känns det inte som att det finns någon anledning till att vara ledsen. men jag är ändå ledsen. är det bara jag? 

 

och jag är inte deprimerad. jag ser fortfarande det fina i livet, jag försöker och jag vet att efter regn kommer solsken. men ibland känns allt ändå så himla hopplöst. all ilska och alla gånger jag blivit sårad de senaste veckorna. att inte ha någon att prata med, när verkligen ingen förstår. 

 

 

"Till höger om mig står det högar med disk. Mat från igår, som dragit till sig flugor, ask-koppen, ölburkar. Till vänster, bänken med oöppnade kuvert. Räkningar. Skulder. Tobak och cigaretter. Skåpet ovanför den bänken, var jag på något sätt rädd för. Jag visste vad jag skulle hitta där. Det som fanns i det skåpet förändrade mitt liv för snart 10 år sedan." /skrivet av mig om min barndom den 6 oktober 2011

jag var en en tjej med blonda lockar och klarblå ögon, med fräknar på näsan som knappt syntes om vintern. en helt vanlig tjej skulle man kunna tro. men jag blev vuxen för fort. som 5-åring fick jag börja agera mamma åt min 4 år yngre lillebror. även fast jag hörde skriken om nätterna och tystnaden om dagarna så försökte jag vara stark. även fast jag inte alltid hade mat i magen eller rena kläder för dagen så kämpade jag. ibland undrar jag om folket i min närhet var blinda. blinda som inte såg vad som hände med mig. fast sanningen är den att jag inte ens själv, 10 år senare, vet det. 

ikväll stället jag mig själv frågan -varför ska man alltid falla för den personen som man vet att man aldrig kan få? man ska aldrig säga aldrig, men det känns fruktansvärt hopplöst. den sköna känslan i kroppen när man får sin efterlängtade kram och man vill inte släppa taget, eller leendet man får när han upptäcker att man suttit och kollat på honom alldeles för länge. fina, fina pojke. en fin pojke som är ens bästa vän. kärlek är fint. olycklig kärlek är också fint. men bara att titta på. för då slutar saker och ting alltid som dem ska, alltså att dem finner varandra. men att uppleva är så annorlunda.

 

ibland önskar jag att man bara skulle kunna trycka på en knapp, och vips, så hade det där perfekta paret med den olyckligt kära pojken varit tillsammans med den fina flickan (eller tvärtom), och dem hade levt lyckliga i alla sina dagar. tänk om det hade varit så enkelt, men nej. nu ska vi istället blanda in, utseende, vad man hejar på för fotbollslag, hur fina kläder man har och sådana saker. varför kan man inte bara bli kär i den personen som gör en glad och lycklig? och varför kan det motsatt könet (i mitt fall) inte bara bli kär tillbaka?

 

nej, kärlek är fint. och jag vill hitta kärleken. men kanske inte idag, och kanske inte imorgon. men snart. någon dag.

 

 

och sedan, om man gillar någon så tycker jag att man kan säga det till personen, för tänk om den personen känner exakt samma sak men inte vet hur den ska säga det? jag menar, om personen börjar bete sig konstigt för att han/hon vet att du tycker om honom/henne så är det ju inget att ha. nej. fint men komplicerat.

 

 

som nog många vet tog en 14 årig tjej livet av sig själv den 10 oktober pågrund av mobbning. hon var inte den enda som tog livet av sig själv den dagen. ungefär 2000 människor tar självmord varje dag. jag tycker att det var bra att hon har fått den uppmärksamheten hon har fått nu det senaste, eftersom att det på något sätt kanske får folk att tänka till. förstå att det faktiskt gör ont att få höra hur värdelös man är, hur äcklig, ful och idiotisk man sägs vara. det gör faktiskt ont. att höra hur känslig man är ibland, hur överdriven man är för att man på något sätt har nått sin gräns och bryter ihop. för att man inte orkar vara stark längre.

 

jag förstår inte riktigt heller varför folk inte kan få vara som dem vill, utan att folk alltid ska lägga sig i andras liv. kommentera och nedvärdera. det spelar ingen roll hur smal eller tjock man är, hur smart eller osmart man är. om man är samhällets "ideal" av vacker eller inte, om man är gay, bi eller straight. vi alla är lika mycket värda.

 

 

 

jag är inget andrahandsval. det gör ont när det känns som att man är någons andrahandsval, speciellt när man själv  prioriterar personen i första hand. det suger. hårt. att aldrig vara tillräckligt, att inte passa in någonstans. jag antar att jag har mig själv att skylla lite på där. att alltid vara allas vän, det blir aldrig att man kan förlita sig på någon helt och hållet liksom. jag väntar fortfarande på min soulmate, en allra bästa vän som accepterar mig och alltid sätter mig i första hand. någon som förstår mig utan att kommentera mina tankar på ett nedvärderande sätt.