jag är trött på att alltid vara ledsen. jag är ingen ledsen människa. jag brukar vara glad, skratta och le. och jag brukar kunna säga att jag mår bra och faktiskt mena det. men nu vet jag inte vad jag ska säga. jag mår okej? eller ska jag bara säga som det är? jag mår fruktansvärt dåligt och vill bara gå lägga mig i min säng och stanna där, under täcket, tills allt har blivit bra igen. men jag måste möta det jag inte mår bra av. för jag mår inte bra av att inte må bra. ibland så känns det inte som att det finns någon anledning till att vara ledsen. men jag är ändå ledsen. är det bara jag? 

 

och jag är inte deprimerad. jag ser fortfarande det fina i livet, jag försöker och jag vet att efter regn kommer solsken. men ibland känns allt ändå så himla hopplöst. all ilska och alla gånger jag blivit sårad de senaste veckorna. att inte ha någon att prata med, när verkligen ingen förstår.