ikväll stället jag mig själv frågan -varför ska man alltid falla för den personen som man vet att man aldrig kan få? man ska aldrig säga aldrig, men det känns fruktansvärt hopplöst. den sköna känslan i kroppen när man får sin efterlängtade kram och man vill inte släppa taget, eller leendet man får när han upptäcker att man suttit och kollat på honom alldeles för länge. fina, fina pojke. en fin pojke som är ens bästa vän. kärlek är fint. olycklig kärlek är också fint. men bara att titta på. för då slutar saker och ting alltid som dem ska, alltså att dem finner varandra. men att uppleva är så annorlunda.

 

ibland önskar jag att man bara skulle kunna trycka på en knapp, och vips, så hade det där perfekta paret med den olyckligt kära pojken varit tillsammans med den fina flickan (eller tvärtom), och dem hade levt lyckliga i alla sina dagar. tänk om det hade varit så enkelt, men nej. nu ska vi istället blanda in, utseende, vad man hejar på för fotbollslag, hur fina kläder man har och sådana saker. varför kan man inte bara bli kär i den personen som gör en glad och lycklig? och varför kan det motsatt könet (i mitt fall) inte bara bli kär tillbaka?

 

nej, kärlek är fint. och jag vill hitta kärleken. men kanske inte idag, och kanske inte imorgon. men snart. någon dag.

 

 

och sedan, om man gillar någon så tycker jag att man kan säga det till personen, för tänk om den personen känner exakt samma sak men inte vet hur den ska säga det? jag menar, om personen börjar bete sig konstigt för att han/hon vet att du tycker om honom/henne så är det ju inget att ha. nej. fint men komplicerat.