jag är inget andrahandsval. det gör ont när det känns som att man är någons andrahandsval, speciellt när man själv  prioriterar personen i första hand. det suger. hårt. att aldrig vara tillräckligt, att inte passa in någonstans. jag antar att jag har mig själv att skylla lite på där. att alltid vara allas vän, det blir aldrig att man kan förlita sig på någon helt och hållet liksom. jag väntar fortfarande på min soulmate, en allra bästa vän som accepterar mig och alltid sätter mig i första hand. någon som förstår mig utan att kommentera mina tankar på ett nedvärderande sätt.