Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag är tom. Men ändå känner jag att jag måste skriva. Någonting. 

 

Nu har det gått 30 minuter sedan jag skrev de 20 orden ovanför. Jag kan bara tänka, men jag kan inte sätta ord på det jag tänker. Hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än vill få det skrivet så går det inte. Jag vill kunna sova inatt. Utan att vakna med ångest.

 

Vill bara stänga av och inte behöva låtsas vara glad. Eller vara med människor som faktiskt gör mig glad, så jag slipper känna att jag vill stänga av hela tiden. Det svåra är att det ungefär bara finns 4 människor i världen som jag känner mig trygg med och som jag kan känna mig glad med utan att själv försöka. Så fort jag blir ensam, vill jag bara isolera mig. Isolera mig från allt och alla. 

 

Nu ska jag sova. Med kramp i magen, och med längtan efter en pojk.