Jag tycker om varenda liten del av honom. Så himla fin. Älskar när man möter hans blick och han ler, älskar när han ler, älskar hans leende. Vi är olika, men ändå så himla lika. Och jag känner mig på något sätt trygg med honom. När man är kär så är det mesta fint, men man lägger märke till så himla irriterande saker och gör dem himla stora. Jag tror jag är lite avundsjuk för att jag på något sätt känner att han tillhör mig. Han är min, men ändå inte.

 

Vill säga så mycket, vill formulera mig så att det låter fint, vill skriva, vill tänka klart. Men jag kan inte. Jag har nästan fått slut på ord och allt det där dem senaste veckorna. Finns så mycket jag vill säga.