Om att blåslagna knän bara viker.

Att den finaste röda rosen sakta men säkert vissnar bort.

När värmen från din hand i min hand försvinner på bara några sekunder.

Precis som att ditt leende inte längre syns när du vänder dig mot mig. 

Eller om att hjärtat är rött och pumpande men ändå är tomt, svart och brustet. 

När man målar ögonen svarta och fina men ändå inte se det som är vackert.

Om att inte orka sträcka ut handen efter dig om och om igen.