Hon ler.

Men hon dör.

Hon säger, jag mår bra.

Men hon mår inte bra överhuvudtaget.

Hon besvarar frågan "vad har du gjort på armarna?" med en lögn, "min katt rev mig."

Men hon ville egentligen bara komma bort från smärtan en stund.

Hon är deprimerad, och inombords så är hon tom, men ingen kan se. Ingen kan se.

Kanske för att hon döljer det för bra, eller för att människor inte lägger tillräckligt mycket energi på att bry sig om att hennes ögon är matta och tomma. Kanske för att människor är alldeles för självupptagna med att vara bäst, störst och vackrast och inte ens märker henne, hon som kämpar för att orka med ännu en dag.